jennyalexander

Jag känner mig tryggare på en öde bensinstation med bilnkande budweiz-skyltar och sakta körandes bilar
än på liten yta med osäkra människor. Får panik när inte varje ord är tungt med allvar och verklighet.
Är säkrare i en stor stad med salig blandning av mörkra gränder människor jag inte känner och allmänt vimmel,
allmän kommunikation.

Än i en idyllisk småstad där det blir mörkt för snabbt och gatorna blir öde allt för tidigt.
Där det är tommt, och minnenas spöken lurar vid varje gränd som du minns att du blivit kysst i, varje objekt som du minns att du blivit tagen vid, av din barndoms tommhets-fyllare.

För en gångs skull sovandes i egen säng och varje natt vaknar jag kallsvättig och med alla sinnen överens, övertygade om att jag upplever sista minuten. Denhär tiden på året är alltid fylld av samma rädsla för upprepningar.

i bought two sweaters, with minor differences, because its the details that count in this realityshow, and then we went iceskating with a pair of blades found on the side of the floor, and kept on drinking around every block. lost eyesight, got an eyefright, saw a streetfight, and shared a bed with discussion about adoption and contraption, alike appart alone. my entire reality is a show, a fantacy, without solid ground, no rope, and shaky shoes.

the more you live in a certain way the less it feels like freedom
now, i accept chaos, im just not so sure whether it accepts me
the more i think about it the more i am convinced that it is easier to give passion -compassion- to others. 

its nothing you said its nothing you did
it belongs to everyone,
one day next to it if im strong ill stay
its everything you said and did
you toutch
you give
it is never well enough recieved'
in a contemplating state of mind
or who am i kidding in this worn out fucking kind
of mind. of fucking mind.
nothing is ever well recieved, only
melancholy is concieved

från en speciell natt på stureplan i somras

idag satt jag på bussen, sög på  werther's, lyssnade på jättehård pepp musik och låttsades att jag var en hemlig agent ute i märsa områådet (via buss) för att mörda folk. jag hade svarta lackskor med guldspännen på mig.
jag önskade att jag hade min hemliga superkraft som jag hade fått idag på lunchen, nämligen osynlighet. jag kom på efter ett tag att den sög ganska mykcet för att jag har för bra moral för att utnyttja osynlighetens fördelar, men astrid som hade fått teleporti sa att man inte fick byta.

we experienced technical difficulties
you held me like the smallest child
just a fifteen minutes drive to sanity but im not really into that
so like the smallest child, yes, you hold me

im not interested in others attraction,
or actually more interested in attraction than action
though actions speak louder than words the most important things usually remain unuttered
nothing is better than what silence is saying

Leave when its not well.
I havent talked to you for a week on friday, its almost becoming a game of proving
I dont need you. Take it to my own hands to perfect the present.
I can't wait to get into this.
My friends say im childish, I call it proving a point,
And now my mother is doing it too.

last night i stood among glass with a bleeding hand-
so moved beyond ability to help myself that i could have stood there until morning
for a few moments, about every two minutes, i tried to convince myself i had the ability to get out of the situation myself, but my common sense laughed aloud at a lie like that.
at last my self-taught lack of patience that craves action forced me to jump, so i did. i jumped with my bleeding hand and miraculously avoided glass and more blood underfoot.