jennyalexander

and we like acting like them, yet they would surely disapprove.

i know there is a limit to your love that i am pushing
at least i find my own mistakes first
i never want to see your fist because of my thirst
my bendable will, my mistakable thrill
your unmistakable will is being abused,
but not because i use, i used, i dont want to use,
but am used, and am used to being used
give consent when i want to utter untrue contempt.
why my heartbeat rhymes with the wrong words
when my reasons are drugged to unconsciousness,
the unreasonable happens, i push the limit,
the line is persuaded to move an inch
and i am waiting, without any want, for the last push
off the seat of comfort created over months and carefully kept next to yours
because i wont jump, i am clinging to what i think my soberself seeks.

lost in creativity that is made to be judged, to lead not to creation but careering.
what is learning under pressure other than pleasing, really?
so im returning to thinking, expecting judgement without meaning or nothing at all.
remembering that recalling myself is worth two minutes a day.

and realising your teachers are selling themselves to you

paniken kom utan förvarnining. en lögn; jag vet att den alltid är berädd att kasta sig över mina tankar när de uppenbarar sig. mitt emot mig satt förvånade och oförstående ögon som jag skämdes att ses av, som inte fick hjälpa när jag genom hicka och tårar fick ut att jag inte ville gå hem. inte till mig. inte mitt hem. inte själv. det händer något med föreställningen av vad jag har runt mig när jag är själv. när jag är med någon spelar vi teater på en scen. ensam är det som toy story, fast större. väggarna lever. det som inte kommer ut när någon kan se tar ingen hänsyn till mina ögon. scenen drar i mina trådar och viskar instruktioner, berättar vad som kommer hända mig- om jag inte snabbt hittar på ett annat scenario.

framförallt kan jag inte hantera stora scener. jag behöver en testscen. på 17 kvadrat kanske. som jag kan viska till och berätta vad den ska göra, vad den ska hålla sig till, och bestämma vad som ska utspela sig där. med goda översiktsmöjligheter och bra utrymmningsvägar

in case of emergencies. but not only.

he both talked him out of the ledge and down from the water.
and if she doesn't want to be a woman, why doesn't she stop acting like one?

its a dying time darling, but it was a good one.

ofta när jag känner mig (blank) får jag lust att raka av mig håret.
så lätt sätt att göra ganska stor förändring endå.
så skönt
så svårt att få tillbaka..
så jag flyttar runt möbler tills jag är för trött för att föra saxen mot håret.
egentligen skulle jag vilja springa tills jag stupade. men jag tycker inte om att bli svettig.

såg precis fina ord:
its about time.
ah. i like time. once, i had a good one.
(i remember doing something with someone somewhere.. i remember its a good thing...)

jag saknar min mamma och min pappa och min syster och min familj och jag dricker och försöker sova och spenderar pengar men saknar endå och glömmer att de faktsikt går att ringa och gråter av lättnad när jag hör deras röster men tycker livet är helt okej och sommarn är fin så länge solen är uppe, men sen kommer jag på att jag måste gå och sova i min tomma lägenhet igen och blir nervös. och men, men ja. och så men män, män ja, nej.

want to live though life is achingly unfair

stick out your tongue under the night, and some obscenity will surely lick it

i have a back door in my mind that you escape from after the seconds that pass to create my weeks

always one foot on the ground
never fully dive or let go to grab on to something new
by protecting my mind from being destroyed truly,
i keep, instead, getting lost in the voices in my mind i hope are my own, all the words and theories to live by contradicting eachother and driving me to the ground
suppose i never met you, or never let you kiss me like you intended since always
or i never saw you, or lost you like i thought, like i always do
or i never responded, just like i always do, but carefully, just to break my fall
i pretend i have to be able to live always like the supposed occurances had done so- that is occured - or not, i mean, naturally.

you, and the you being an undefined, like x, dont know me
but i dont understand fully why you would if you could, which is the reason more often a rule than reason

trinity's crying
r.i.p burned face
the moon asked the crow
gallows
fairy paradise
here i come
beautiful smell

Idag träffade vi en kvinna på tunnelbanan som ville att vi skulle flytta, men när det inte var möjligt tog hon tillfälle att hålla låda.
Hon pratade mest för sig själv, fast med andra. Jag tror hon pratade för att hålla sigsjälv vaken, eller kanske vid liv.
Men på två minuter sa hon mer angående frågor att ställa sig mer värda än vad vi vågat ta upp på ett halvt dygn.
Är det möjligt att det kanske är just det som gör människor obekväma? Hon var ju ärligare än någon annan på tunnelbanan. Och visste nog mer om sigsjälv. Hon var otroligt självmedveten. Jag tänkte mest vad jobbigt det måste vara för henne själv. Kanske därför hon fokuserar på att analysera de runt omkring sig för att slippa fokusera hur hon spenderat de senaste dygnet - det mentala förloppet kanske värre än det faktiska fysiska?

Det känns som alla runt oss frågar mer och konstaterar mer om oss än vad vi gör själva. Iallafall högt. För så fort det yttras, även om det inte var sannt, blir det en del utav sanningen.
Det finns en teori av någon jag inte minns vad han heter som säger något i stil med att det inte går att undersöka något utan att förändra det. Med andra ord förändrar du relationen så fort du pratar om den eller försöker ta reda på vad den är. Mellan molekyler så väl som människor. Enligt den teorin. Som jag tror är ganska bevisad.

eller lite ångest in general. försvårar dethär att vara säker och säregen lite.
jag verkar dessutom förlorat kontakt med övriga världen, åtminstone den del jag trodde skulle vara med mig just nu. tänker på alla gånger jag lyckats undvika att ta beslut, och hur det slutat. tar ett glas.

bad can only get badder.
i get madder at whats badder and then become gladder when i stop.

och lyssnar efter dig
fast långsamt och försiktigt, för att inte störa
you've still got some kind of nerve to be asking me to call your name
även om det är enda sättet att få mig att göra det, med tanke på att jag är oläskunnig och därmed stum

jag vill bara att du ska komma och slå ned mina väggar och stå där röd i munnen och svett rinnande ur ögonen!
då skulle jag krama kalcium ur dina ben, lyssna på dig sova sen, för att väcka dig med mina rörelser till ljudet som kommer av ungdomen. en nykter heg gör mig galen och inte mer än en bit klokare. hjärncellerna sprutas till att göra vettiga beslut som aldrig verkställs. i need liquid to keep my soil moist when im back on my feet. fast inget får väl rötter att växa snabbare än desperation? framtiden får mig att må illa. för att den aldrig kommer, är uttjatad innan den faktiskt är, eller för att jag inte kan se den vet jag inte. nuet är för starkt, om det är möjligt alls.

what poetry. såhär i efterhand låter jag sjuk. inte överaskande att min bästa vän frågar mig seriöst  "jenny, du vet att du inte är normal va? du vet att det inte är normalt att prata/skratta för sigsjälv och tänka som (vi?/du?) gör...?"  comeback i efterhand: the only normal people are the ones you don't know very well. (fast det kanske är att vara en smula för optimistisk.)

http://www.youtube.com/watch?v=gZEZPs06Sgw  kärlek vid första öronkastet