jennyalexander

i bought two sweaters, with minor differences, because its the details that count in this realityshow, and then we went iceskating with a pair of blades found on the side of the floor, and kept on drinking around every block. lost eyesight, got an eyefright, saw a streetfight, and shared a bed with discussion about adoption and contraption, alike appart alone. my entire reality is a show, a fantacy, without solid ground, no rope, and shaky shoes.

the more you live in a certain way the less it feels like freedom
now, i accept chaos, im just not so sure whether it accepts me
the more i think about it the more i am convinced that it is easier to give passion -compassion- to others. 

its nothing you said its nothing you did
it belongs to everyone,
one day next to it if im strong ill stay
its everything you said and did
you toutch
you give
it is never well enough recieved'
in a contemplating state of mind
or who am i kidding in this worn out fucking kind
of mind. of fucking mind.
nothing is ever well recieved, only
melancholy is concieved

från en speciell natt på stureplan i somras

idag satt jag på bussen, sög på  werther's, lyssnade på jättehård pepp musik och låttsades att jag var en hemlig agent ute i märsa områådet (via buss) för att mörda folk. jag hade svarta lackskor med guldspännen på mig.
jag önskade att jag hade min hemliga superkraft som jag hade fått idag på lunchen, nämligen osynlighet. jag kom på efter ett tag att den sög ganska mykcet för att jag har för bra moral för att utnyttja osynlighetens fördelar, men astrid som hade fått teleporti sa att man inte fick byta.