jennyalexander

Your body is cold
Still I could never say I experienced it as warm
I wonder if we ever even toutched
Yet today, as the sun rose during my travels
I realised, it was the first time it did so without your existance
During my lifetime
The silence is screaming at the top of its lungs in my house
It is screaming for attention, I assure it it wont go unnoticed
But nothing, I fear, will be done- it wont be overcome
We are creatures of comfort, the most unpleasant kind-
I wonder what I would want me to have to keep in mind
If it had been mine, not yours,
If yours had not repeated itself in a last desperate attempt
And then let go

Im starting to think i am shaped to get in your way
we just dont do delicacy delicatly or delightfully
you will never live like that while you cannot forgett

while the cold is making me isolate this growing body
everything i will not accept but cannot forgett is insisting on attention

Jag känner mig tryggare på en öde bensinstation med bilnkande budweiz-skyltar och sakta körandes bilar
än på liten yta med osäkra människor. Får panik när inte varje ord är tungt med allvar och verklighet.
Är säkrare i en stor stad med salig blandning av mörkra gränder människor jag inte känner och allmänt vimmel,
allmän kommunikation.

Än i en idyllisk småstad där det blir mörkt för snabbt och gatorna blir öde allt för tidigt.
Där det är tommt, och minnenas spöken lurar vid varje gränd som du minns att du blivit kysst i, varje objekt som du minns att du blivit tagen vid, av din barndoms tommhets-fyllare.

För en gångs skull sovandes i egen säng och varje natt vaknar jag kallsvättig och med alla sinnen överens, övertygade om att jag upplever sista minuten. Denhär tiden på året är alltid fylld av samma rädsla för upprepningar.