jennyalexander

ibland får jag för mig att saker har placerat sig på speciella platser för att jag ska se dem. speciellt när jag inte minns varför eller hur de kom att vila där de gör. de står där liksom meningsfullt. fulla av mening, och vill att jag ska tyda dem. som en tyst telefon som kallar. eller ett par skor en fredagskväll.
nu står en inbjudan på mitt bord och vet att jag tittar på den. den är stolt, för den vet att jag kommer gå, på något vis. och att det kommer att betyda något, tror den. alla ting runt kring sover. vissa är helt döda, och har inte rört på sig eller försökt kommunicera med mig på år och dagar, andra slumrar med ena ögat öppet, men den, den färgglada pappersbiten, den retas. och jag kan inte bestämma om det är djävulen som leker med mig, eller änglar som klokt viskar att jag borde riva den med ens. och vill jag veta? knappast.
jag låter den stå. för att ta till akt är något av det läskigaste när det möjligtvis skulle kunna betyda det minsta. allt på grund av sin oförmåga att återvända och glömma. sin förmåga att växa till något oförutspåligt, på samma gång.