jennyalexander

Idag träffade vi en kvinna på tunnelbanan som ville att vi skulle flytta, men när det inte var möjligt tog hon tillfälle att hålla låda.
Hon pratade mest för sig själv, fast med andra. Jag tror hon pratade för att hålla sigsjälv vaken, eller kanske vid liv.
Men på två minuter sa hon mer angående frågor att ställa sig mer värda än vad vi vågat ta upp på ett halvt dygn.
Är det möjligt att det kanske är just det som gör människor obekväma? Hon var ju ärligare än någon annan på tunnelbanan. Och visste nog mer om sigsjälv. Hon var otroligt självmedveten. Jag tänkte mest vad jobbigt det måste vara för henne själv. Kanske därför hon fokuserar på att analysera de runt omkring sig för att slippa fokusera hur hon spenderat de senaste dygnet - det mentala förloppet kanske värre än det faktiska fysiska?

Det känns som alla runt oss frågar mer och konstaterar mer om oss än vad vi gör själva. Iallafall högt. För så fort det yttras, även om det inte var sannt, blir det en del utav sanningen.
Det finns en teori av någon jag inte minns vad han heter som säger något i stil med att det inte går att undersöka något utan att förändra det. Med andra ord förändrar du relationen så fort du pratar om den eller försöker ta reda på vad den är. Mellan molekyler så väl som människor. Enligt den teorin. Som jag tror är ganska bevisad.