jennyalexander

och lyssnar efter dig
fast långsamt och försiktigt, för att inte störa
you've still got some kind of nerve to be asking me to call your name
även om det är enda sättet att få mig att göra det, med tanke på att jag är oläskunnig och därmed stum

jag vill bara att du ska komma och slå ned mina väggar och stå där röd i munnen och svett rinnande ur ögonen!
då skulle jag krama kalcium ur dina ben, lyssna på dig sova sen, för att väcka dig med mina rörelser till ljudet som kommer av ungdomen. en nykter heg gör mig galen och inte mer än en bit klokare. hjärncellerna sprutas till att göra vettiga beslut som aldrig verkställs. i need liquid to keep my soil moist when im back on my feet. fast inget får väl rötter att växa snabbare än desperation? framtiden får mig att må illa. för att den aldrig kommer, är uttjatad innan den faktiskt är, eller för att jag inte kan se den vet jag inte. nuet är för starkt, om det är möjligt alls.

what poetry. såhär i efterhand låter jag sjuk. inte överaskande att min bästa vän frågar mig seriöst  "jenny, du vet att du inte är normal va? du vet att det inte är normalt att prata/skratta för sigsjälv och tänka som (vi?/du?) gör...?"  comeback i efterhand: the only normal people are the ones you don't know very well. (fast det kanske är att vara en smula för optimistisk.)