scenen hemmet
paniken kom utan förvarnining. en lögn; jag vet att den alltid är berädd att kasta sig över mina tankar när de uppenbarar sig. mitt emot mig satt förvånade och oförstående ögon som jag skämdes att ses av, som inte fick hjälpa när jag genom hicka och tårar fick ut att jag inte ville gå hem. inte till mig. inte mitt hem. inte själv. det händer något med föreställningen av vad jag har runt mig när jag är själv. när jag är med någon spelar vi teater på en scen. ensam är det som toy story, fast större. väggarna lever. det som inte kommer ut när någon kan se tar ingen hänsyn till mina ögon. scenen drar i mina trådar och viskar instruktioner, berättar vad som kommer hända mig- om jag inte snabbt hittar på ett annat scenario.
framförallt kan jag inte hantera stora scener. jag behöver en testscen. på 17 kvadrat kanske. som jag kan viska till och berätta vad den ska göra, vad den ska hålla sig till, och bestämma vad som ska utspela sig där. med goda översiktsmöjligheter och bra utrymmningsvägar
in case of emergencies. but not only.
Kommentarer
Trackback
